Idag sa jag det magen ville att jag skulle säga. För två veckor sen fick jag en fråga. och utan att tänka eller känna efter sa jag ja det kan vi väll. Men det passar inte just nu, vi kom överens om senare, När senare var aktuekt svarade jag nu till helgen. Men i samma veva kände jag att magen skrek NEJ. Sen har jag gått här och funderat hur jag ska komma mig ur detta. Idag kom frågan Och jag svarade Tack men nej tack jag har nu hunnit tänka och känna efter och jag känner att jag inte kommer känna mig okey med detta. Efterfrågan lät inte vänta på sig men jag svarade Nej tack mina intressen ligger i en annan korg. Och jag känner mig så otroligt stark och tillfreds med att jag stod på mig och lyssnade på magkänslan.

Jag känner någonstands att någon vill att jag tar sånna här beslut och följer vägen till det mål jag vill. För att hon ska hjälpa mig få det jag vill ha så måste jag också visa att jag verkligen tänker jobba för det och att det är det jag vill ha. Hon kommer hjälpa mig så som hon alltid gjort.

Vaknar till ett stilla regn. Men ett kraftigt blås väder. Igår var det strålande sol och jag skulle ner till affären. Bestämde mig för att bära mina skor, jag kom halvvägs så börjar det regna. Det regna mer och mer, när jag kom ner till affären som är en promenad på ca 30 min var jag klart blöt. Men det var ändå rätt mysigt för vattnet var inte kallt utan det var ett varmt regn och vattet som sköljde över mina fötter på vägen var riktigt varmt. 

Jag saknar tiden när jag var liten och var hos min mormor och fick gå upp på affärn. det var en sån där mysig lanthandel. Så mycket att titta på och alla vänliga vuxna som frågade hur det var med mormor och så. Invid affären låg posten när jag var riktigt liten fanns den kvar. Vägg i vägg låg byns bibliotek det var min mormor som var bibliotekarie, Efter min morfar som dog när mamma var 15 år. I porten mellan posten och biblioteket var det postfack . Så varje dag fick jag gå med moster eller mormor eller gå själv med hundarna till mormors postfack, nr 30 var mormors.

Mormor var en skogsmänniska hela sitt liv hade hon vandrat i skogen och samlat och fångat mat. Så vi gick ofta ut till skogen bland alla dessa jätte stenar med fika med oss..Eller till älven, jag älskade vägen ner till älven. Vi pratade ofta om allt. Mormor berättade ofta om när hon var liten, som engång om när folket trodde att vittra tagit fors ekan. Men det var mormor och en kille, jag inte minns vilken relation hon hade till honom om det var skolkompisar eller om det var en kusin eller bror. Men de var i 6 års ålder och bestämde sig för att fara ut på Älven som på den tiden inte var utbyggd de tappade årorna men lyckades ta sig till land. De vågade aldrig berätta för de vuxna vad det gjort. Så det var historinen om när vittra tog fors ekan..