Så var det över och förbi antagligen sista smset skickdes igår, och om man räknar bort dagens samtal, så var nog fredagen förra veckans samtal till mig det sista som kommer till mig från Någon. Jag tog all kraft jag kunde uppbringa och gick dit. För att jag kände att det måste göras. Men det vi har i våra samtal per telefon finns inte alls kvar. Det är verkligen tur att samtalen och smsen har stegvis blivit färre och färre. Känner mig så tom. Ville ha kvar vänskaps känslan mellan oss i alla fall..  

Hela mitt indre är i uppror, jag har bestämnt mig för att träffa och åka om hos honom  men jag känner mig så feg för tänk omhan tycker att jag tränger mig på. Men då har han faktiskt förmågan att säga ifrån det är inte så att han är en som inte säger nej tack till det han inte tycker passar. Och varför ska jag vara rädd för att vara jag..Jag är rädd för att det blir pinsamt tyst och konstig stäning men spelar det nån roll om jag inte åker dit vad förlorar jag på det jo mitt mod åker bakåt i utväcklingen. Kan jag sitta i telefon i timmar och prata med honom kan jag väl träffa honom i värkligheten med. Och han kanske innan i kväll säger att han är upptagen och inte hinner komma hem.

Jag har väldigt svårt för folk som hela tiden ska skryta. Och min vän som jag höll på att  bli för irriterad på i helgen, har en tändens att veta bäst, vara bäst och bara vilja veta av det hon anser är bäst. Nu ringde jag till en av mina bästaste av vänner och vi pratade igenom mina tankar och känslor. Jag har nu lungnat ner mig men jag inser att hon har rätt antingen måste jag säga ifrån eller så kommer det gå så långt som att kommer dra mig för att umgås med henne..

Jag sms herrn som går genom huvudet med jämna mellan rum igår saknade jag honom så kanske på grund av att nu för tiden så har vi inte längre daglig konatkt och det dröjer dagar i bland veckor mellan kontakterna. Och jag saknade honom så igår. Jag ska till Ikea och handla till min dotter och frågade honom om jag kunde titta förbi honom på väg hem. I natt ångrade jag mig och ansåg att det inte var så intressant längre..I dag vet jag inte vad jag känner. Kanske går jag förbi eller så skippar jag det. Kan inte ta och tolka varför jag ändrat mig är jag rädd eller har behovet sinat. Vi får se hur jag gör..